whutever

Alla bilder har jag själv tagit. Befinner mig dock på olika ställen i arenan vid lite olika tillfällen på grund av det som hände. Det gick bra tillslut och jag var allra längst fram med min bästa vän Johanna Johansson genom minst halva konserten. Tacka fan att jag är lycklig för det. Johanna, vi lyckades. Våran högsta dröm blev sann och den upplevde jag med dig. Den bästa stunden i mitt liv. Nu väntar jag bara tills nästa gång. Happier than ever.


Tunnelbanan dit. Nervösa som fan var vi.


Nea och Sabina - två jävligt underbara stockholmare vi mötte i kön. Blond som jag är innuti tog jag bilden i motljus, ingen höjdarbild alls alltså. Ja, köningen blev bara så mycket bättre med dessa brudar. Puss på er!


Bakom oss


Framför oss


I don't mind if you don't mind, I'll be there not far behind. Cus I will dare, keep in mind,
I'll be there for you.



Den enda bilden jag har av förbandet Prima Donna. Redan här har Johanna och jag tryckt fram oss som fasen. Tja, vad kan jag säga? Förbandsmaterial var de helt enkelt, varken jättebra eller jättedåligt. Damn att inte Jimmy Eat World var i år istället, det hade varit fett. Det lät bra, don't get me wrong, minuset ligger på att alla låtar lät likadant. Men jävlar, vilken sexig mage sångaren hade. Det satte igång publiken lite mer hihi. Närmare slutet nämde de Green Day, och hela arenan utbrast i skrik. Skrik i väntan på världens bästa band.



Maskoten, eller Drunk Bunny, som jag gillar att kalla honom, snubblade ut på scenen med en ölflaska i vardera hand(tass?). De flesta, inklusive jag, trodde att det var Billie Joe först, men icke. Har faktiskt fortfarande inte en aning om vem det är.


Den allra första bilden jag tog när Green Day sprang ut på scenen. Adrenalin och lycka fyllde hela min kropp. Den absolut bästa känslan, ever. Här står vi uppenbarligen längst fram. Längst fram.




Min kung, tre meter framför mig. Trycket var enorm. Bland annat från små äckliga fjortisar bakom mig. De fick sig dock också några smällar hehe..


Efter jag återhämtat mig från medvetslösheten, mycket längre bak som ni kanske ser. När jag bardes upp över staketet av en security dude kom jag typ vid sidan av scenen, och såg alltså bandet spela from behind liksom. Grymt var det. Togs hand om av en snäll tjej som visade mig vägen in till plattan igen. Efter ca en liter vatten och en jävla massa Dextro kutade jag då in och njöt så mycket jag bara kunde av resten. Storgrät av glädje och rädsla. Rädsla mest för shocken jag fick efter incidenten. Mikes son och fru står bokstavligen ca 10 meter bakom mig på en egen platta på höjd, hur fint som helst. Mikes son fyllde 1 år den dagen.


Stagedive på önskan av Billie Joe á la "Vilhelm" som han hette.


Suddig men underbar bild. Klockrent hopp gör de, 1,5 m i luften.


Tré Cool. Vilken jävla skön människa. Kastar någon upp en röd bh är det klart som fan han springer och tar på sig den.


Här hade jag fått nog av alla lugna fans längst bak, så jag var en lite bitch och tryckte mig fram en bra bit. Nöjd, med tanke på det som hänt.


Under 21 Guns. Så jävla vackert det var.


Under Good Riddance. Riktigt jävla känslosamt och tårarna rann.









Mike tittar på sin familj


Den sista riktigt fina bilden jag tog den kvällen.
Har många fler, men jag valde nu de bästa av de bästa.

När det verkligen var slut la jag mig ner på golvet bland all konfetti och grät av lycka.
En slags lycka som gav mig lusten att leva och viljan att gå upp på morgonen igen.

Om jag älskade Green Day innan, var det inget mot hur mycket jag älskar dom nu.
Den elfte oktober tvåtusennio <3